MEIN KAMPF

Mein Kampf - en uppgörelse är författad av Adolf Hitler, översatt av Anders
Quiding och utgiven av Hägglunds förlag.

   Adolf Hitler förknippas med nazismen, ganska naturligt då han är dess fader.
Men vad är nazismen, mer än judeförföljelser och märkliga hälsningsceremonier?
Mein Kampf, som även kallats nazismens Bibel, beskriver exakt vad nazismen står
för samt är Adolfs självbiografi. I den första delen, som jag behandlar här,
skriver Adolf om sin barndom, uppväxt, första världskriget och hur han kommer i
kontakt med politiken.
   Det hela börjar med att Adolf kort beskriver sin födelsestad, Branuau am
Inn, som ligger i Österrike inte långt från den tyska gränsen. På femte raden
skriver han sedan att Österrike egentligen borde tillhöra Tyskland och att han
egentligen är tysk då rasen är densamma. Detta influerar sedan bokens första
kapitel tills han börjar skriva "vi tyskar" med hjärtans lust. Så det är ingen
tvekan om att han var en mycket komplexfylld man från första stund.
   Hans fader var statsanställd, något som ansågs mycket fint på den tiden, och
arbetade inom järnvägen. Detta ledde till att Adolf som ung flyttade runt
mycket i takt med att fadern fick nya anställningar. Han trivdes lagom med sin
barndom och klagar inte mycket på denna, åtminstone inte i unga år. Så
småningom börjar han skolan, och när han når lite över tioårsåldern bestämmer
han sig för att bli konstnär, något som fadern absolut inte kunde acceptera.
Han började försumma de ämnen i skolan som han ansåg inte var nödvändiga för en
konstnär och hans prestationer sjönk. Eller som Adolf själv valt att uttrycka
det: "Vid sidan om A och a förekom nu B och Bc". Så småningom dör fadern, och
några år senare dör också modern och Adolf flyttar nu till Wien där han hankar
sig fram på olika småjobb och försöker komma in på konstakademien, något som
misslyckas ett flertal gånger. Han blir också intresserad av arkitektur och
studerar enligt honom själv arkitektur och konst intensivt. I Wien lär han sig
mycket om livet, något som han gärna skriver om med vackra ord och glamourösa
superlativ. Sedan börjar han att vädra sina åsikter om den Habsburgska staten
(som hade makten i Österrike-Ungern på den tiden) samt berättar om alla
politiska fel som  begåtts i Europa.
   Året är nu 1914 och första världskriget bryter ut. Adolf vägrar att slåss
för Österrike och går med i ett bayerskt regemente. Han slåss på västfronten
och berättar heroiskt om sina fantastiska insatser. Vid två tillfällen skadas
han, varav det sista är en gasskada som gör honom blind. Efter ett tag återfår
han synen och då är kriget över. Sann patriot som han var skriver han nu om
vilka fel som begåtts politiskt både före och efter kriget.
   Nu kommer han in på ett mycket intressant avsnitt om propaganda. Här skriver
han hur den breda massans näst intill obefintliga intelligens ska matas med
kort, lättförstålig, genuin och ständigt likadan propaganda, samt betonar hur
viktigt det är med propaganda i krig, något som Tyskland misslyckades med under
första världskriget. I något kapitel senare berättar han hur han börjar sin
politiska bana genom att smått gå med i en liten förening på sju man, en
förening som senare skulle bli betydligt större under Adolfs ledning. Och sedan
kommer han in på judarna.
   I kapitlet ras och folk (och på de flesta andra ställen i boken) berättar
han om sin inställning till judarna. Till en början skriver han det hela som en
liten saga om ett härskande och ett parasiterande folk, men efter ett tiotal
sidor går han loss fullständigt och berättar hatiskt om hur judarna 1) Kommer
till ett folk 2) Ställer sig in hos folket 3) Gör folket beroende av sig själva
4) Fördärvar det ursprungliga folket. Allt negativt i samhället som han skriver
om skyller han hela tiden på judarna. Ändå märks det att han i grund och botten
ändå beundrade judarna för deras sammanhållning och företagsamhet, en beundran
som ledde till avundsjuka och hat.
   Efter detta berättar han om orsakerna till Tysklands sammanbrott, ett
kapitel som jag tyckte var ganska segt och utdraget, och sedan berättar han om
hur den lilla föreningen utvecklas, byter namn till Nationalsocialistiska Tyska
Arbetarpartiet och utökar sitt medlemsantal lavinartat.
   Mein Kampf - en uppgörelse är ytterst intressant. Det vore fel att säga att
den är bra, men den är klart läsvärd. På många ställen är det rent
skrattretande att läsa hur Adolf går på och hatar och står i. I helhet är den
ofantligt högtravande och texten är svår på grund av ett späckat innehåll.
Personligen tycker jag att det är roligt att läsa något som är skrivet av en av
världshistoriens mest berömda människor och en av världens genom tidernas
värste psykopat. Boken dikterade han för sin blivande propagandaminister i
fängelse år 1923. Han berättar bland annat hur man blir en framgångsrik
politiker, något han verkligen lyckades med tio år senare. Även om det mesta är
båg och jag inte tycker om nazismen, så är mycket tänkvärt. T.ex. om hur fel
politikerna agerar och vad som var fel i tjugotalets samhälle, fel som finns
kvar i dagens samhälle.